By Det är en tisdagsmorgon i november och Sofia sitter på ett kafé i 11:e arrondissementet med en café allongé och en halvt uppäten croissant. Utanför regnar det med en intensitet som Stockholmare skulle kalla ovanlig men som parisare accepterar som en del av höstens villkor. Hon har en laptop öppen och ett videomöte om trettio minuter med kollegor i Sverige.
Sofia är trettiosex år och arbetar som frilansjournalist. Hon kom till Paris för ett reportageuppdrag i mars 2019. Hon åkte inte hem i juni som planerat. Hon åkte inte hem alls.
”Jag har egentligen inget bra svar på varför,” säger hon. ”Eller jo, jag har för många svar. Staden. Livet. Tempot. Att det finns ett sätt att leva här som inte finns på samma sätt hemma.”
Hon är inte ensam. Det bor uppskattningsvis 10 000 till 15 000 svenska medborgare i Paris och Île-de-France-regionen vid varje given tidpunkt, ett antal som inkluderar allt från utbytesstudenter och korttidsdetacherade affärsmän till permanenta invandrare som Sofia som kom för en sak och stannade för en annan.
Beslutet som inte alltid är ett beslut
Det finns de som planerar sin flytt till Paris i månader. Spreadsheets med kostnadskalkyler, listor på arrondissements, studier av franska arbetsmarknadslagar och skatteavtal. Och det finns de som – som Sofia – inte riktigt fattar ett beslut utan i stället märker att de inte längre har för avsikt att flytta hem.
Marcus tillhör den förra kategorin. Han är fyrtiotvå år, arbetar inom tech och bad om att få arbeta remote under ett år ”för att testa något”. Det året är inne på sitt tredje.
”Jag räknade på det,” berättar han. ”Lägenheten i Paris kostar mer än lägenheten i Göteborg. Men jag har inga pendlingskostnader, jag äter bättre mat för mindre pengar om man räknar rätt, och livskvaliteten per spenderad krona är bättre. Det håller ekonomiskt.”
Han bor i ett rum i Montmartre som han hittade via Go To Paris och sedan förlängde månadsvis tills han och uthyraren kom överens om ett mer permanent upplägg. Det är en lösning som är vanligare än man tror i Paris – den initiala korttidshyrningen som gradvis övergår i ett mer stabilt arrangement när båda parter trivs med varandra.
Det franska livet – vad som är annorlunda och vad som är svårare
Paris är en stad som är utformad för att levas i snarare än besökas, och skillnaden märks på sätt som turistmanualen sällan beskriver.
Maten är ett av dem. Inte restaurangmaten – den tar sig om sig – utan den vardagliga maten. Marknaden på lördagsmorgonen med ostar och grönsaker och bröd som inte liknar något som kallas bröd i Sverige. Boulangeriets tradition att baka på bestämda tider så att baguetten alltid är färsk. Det sociala ritualet kring mat som gör att en lunch är en lunch och inte ett tidsgap att fylla med ett skrivbordssmörgås.
”Jag har inte ätit en dålig middag på tre år,” säger Sofia. ”Inte för att jag går på dyra restauranger – det gör jag sällan. Utan för att det finns en infrastruktur av bra mat som inte kräver att man anstränger sig för att hitta den.”
Det franska byråkratiet är ett annat – och det är det moment som de flesta svenska expats nämner som den mest konsekvent utmanande aspekten av att etablera sig i Paris. Att öppna ett bankkonto kräver ett hyreskontrakt. Att få ett hyreskontrakt kräver ett franskt bankkonto. Att få ett personnummer kräver ett fast adress. Att få en fast adress kräver ett personnummer. Det är en cirkel som är välkänd bland nyanlända i Frankrike och som kräver antingen tålamod, kontakter eller en lokal aktör som vet hur man navigerar systemet.
Go To Paris hjälper svenska resenärer och expats att hitta boendelösningar i Paris och har erfarenhet av precis den typen av praktiska utmaningar – att boendet fungerar är ofta förutsättningen för att allt annat börjar lösa sig.
Att arbeta från Paris – möjligheterna och begränsningarna
Den pandemi-drivna expansionen av distansarbete har förändrat förutsättningarna för att leva i Paris utan ett franskt jobb. Marcus är ett exempel, men han är långt ifrån ensam – i kvarteren runt Republique och Canal Saint-Martin finns det kafeer där andelen laptops per sittplats konkurrerar med coworking-spaces, och där en stor del av de öppna datorerna tillhör internationella distansarbetare.
Det finns juridiska och skattemässiga dimensioner att känna till. Skatteavtalet mellan Sverige och Frankrike reglerar var inkomsten ska beskattas, och svaret beror på omständigheterna – hur länge man bor i Frankrike, var arbetsgivaren är baserad och vad slags arbete det handlar om. Skatteverket publicerar vägledning om skattskyldighet vid utlandsvistelse och det är ett underlag värt att konsultera – eller lyfta med en skatterådgivare – innan man etablerar sig mer permanent.
Utrikesdepartementets information för svenska medborgare i Frankrike ger praktisk vägledning om registrering, konsulära tjänster och vad som gäller för svenska medborgare som bor i ett EU-land – information som är relevant oavsett om vistelsen är planerad till tre månader eller tre år.
Språket – hindret som inte är ett hinder, tills det är det
Myten om att parisare är ovilliga att tala engelska är ungefär lika sann som de flesta myter – det vill säga delvis och situationsberoende. I de mer internationella kvarteren och i affärssammanhang fungerar engelska utmärkt. I myndighetssammanhang, hos hyresvärdar och i vardagskontakter med äldre grannar är franskan inte ett alternativ utan ett krav.
Sofia lärde sig franska efter flytten, inte innan. Det är en order som hon i efterhand önskar att hon hade vänt på.
”Språket öppnar Paris på ett sätt som är omöjligt att förstå förrän man upplever det,” säger hon. ”Det är inte bara kommunikation. Det är att förstå hur folk tänker, hur humor fungerar, vad som är artigt och vad som är ohövligt. Det är att faktiskt vara i Paris i stället för att vara en turist som bor i Paris.”
Marcus lärde sig franska parallellt med flytten. Han är fortfarande inte flytande men tillräcklig. Hans definition av tillräcklig: att kunna beställa något komplicerat på en restaurang, förstå hyresvärdens klagomål om sopsorteringen och skratta åt …